- Vad är det för något? Är det ett öga?
Vi är på en restaurang i Naka där vår brist på språkkunskaper just gjort sig påtagligt påmind. Den stora geléartade lila klumpen tittar upp på mig från tallriken. Rund och fårad som en regnbågshinna med ett hål i mitten och en kula på baksidan.
- Ät det, det är gott, ljuger Jakob. Han har just ätit en och verkar ganska stolt. Det känns som jag är med i Fear Factor. Magen kurrar. Klumpen är motbjudande men inte lika motbjudande som jag är hungrig. När jag för den mot munnen dallrar den mellan pinnarna.
Tuggar. Det är segt och hårt och slemmigt.
- Det ÄR ett öga! kvider jag. Jakob skrattar roat. Jag svettas. Jag tror jag ska kräkas.
– Spotta ut! säger Jakob. Jag tittar på de blöta handdukarna på bordet. Servetter verkar vara ett västerländskt fenomen. Jag sväljer ner med öl. Känner mig inte alls hungrig längre. Jag måste lära mig japanska.

De två påföljande middagarna äter vi med japanska vänner. De beställer och förklarar och jag försöker långsamt döda min gastronomiska främlingsfientlighet. Det mesta är gott. Allt är för lite. Som en aperitif till något som aldrig kommer. Det verkar vara aptiten som får dras med den svåraste jetlagen.