Vaknar och solen skiner. Det är sommar. Packar ner allt jag behöver för en dag på en gräsmatta och börjar gå mot Konazawaparken. En vän sa att den låg nära. 24 grader varmt och klaraste himlen.

Jag går i 20 minuter. Jag går i 40 minuter. Kanske ska man inte lita på en svensk som bedömer avstånd i Tokyo. Jag har med mig en karta. Det tjänar inget till, jag går så långt, jag går ut ur kartan. Gatorna har inga namn och jag har inga riktlinjer. Jag frågar efter vägen fem gånger.

- Sumimasen, Komazawa koen wa doko desu ka?

Frågar en ung tjej som äter sushi på en bänk i ett bostadsområde. Genom området går en liten anlagd bäck med guldfiskar stora som pirayor. Jag fotograferar något som ser ut som en hungrig stork.
- Very far, must take train, säger tjejen med sushin.
Hon skrattar. Tåg -aldrig i livet, jag ska hitta den där parken så jag kan springa dit sen. Man kan inte gå mer än vilse. Och man kan inte gå mer än vilse än vad jag redan gjort.

En 1.40 lång vakt utan tänder verkar särskilt lycklig över att hjälpa mig. Tar fram en liten bok med kartor i och börjar peka.
– This map Japanese, but I speak English!
Great. Han påminner lite om Mr Miyagi. Bläddrar flera sidor. Karta upp och karta ner.
- Turn left, turn right.
Wax on, wax off. Klarar man det klarar man vad som helst. Jag försöker fråga när jag ska svänga höger, när jag ska svänga vänster.
– Big road.
Menar han sex- eller åttafiliga motorvägen? Jag knallar på och undrar om jag kommer dö i en lungsjukdom innan jag är framme.

Jag går i en halvtimme till. Frågar igen. En dam med en hund. Inte ett ord engelska. Jag förstår massugu, rakt fram och hidari, vänster. En massa ord emellan. Kanske om vädret. Förmodligen om vägar. Jag låtsas att jag fattar allt och känner mig ganska stolt över att nästan ha fört en konversation på japanska. Arigato. Tack.

Jag går i 40 minuter till. Undrar när Tokyo tar slut egentligen. Men Tokyo tar aldrig slut. Nytt centrum, nya vägar. Ändlösa kvarter med snabbmatsställen, pachinkohallar -följer på kontorskomplex och byggarbetsplatser. Kommer till Konazawa station. Jihuuu. Måste vara här. Fortsätter gå. Jävla park. Undrar om man kan bränna sig i oktober. Kommer i alla fall aldrig springa till den här parken om jag inte snabbt avancerar till marathonlöpare.

Efter två timmar. Träd! Gräsmatta! Barn och fotbollsplan! Cyklister och saxofonister! Tror inte jag har känt mig så nöjd sedan EM-loppet. Ligger i gräset och äter banan och klementin. Tittar på himlen och andas. När jag ser rakt upp växer trädkronorna ut från mina ögonfransar. Undrar om livet kan bli mer oförutsägbart underbart än så här – en helt vanlig sommardag i slutet av oktober.
Imorgon går jag åt andra hållet. Sedan kanske jag hittar, i en tiondel av stan.