Vad man gör i Tokyo om kvällarna.
Antingen stannar man hemma och tittar på Animefilmerna som Lars har skickat med. Tack Lars. Har du fler?

Eller också så träffar man Yuki på Omotesando, paradgatan, följer med till en fest sponsrad av Jaguar/ Moët/ Philip Morris, iakttar amerikanska medelålders män med guldklocka spegla sig i beundrande blickar av nätta välpudrade japanskor. Röda lyktor och 20-tals porr på väggarna. Gratis champagne och åttiotalsdisco. Det är sliskigt på ett sätt som är värre än Cannes men trots alla omoraliska aspekter av det ytliga spektaklet gillar någon pinsam del av mig ändå den glamorösa känslan. En man med japanskt utseende men amerikanskt midjemått kommer fram till oss. Jag kan ana en viss stolthet i rösten när han frågar: - Do you know who ”boys two men” are? Jag letar djupt i mitt minnes avdelning för utdöda band och säger: - Yeah, it’s that cheesy American boy band, right? Mannen säger: - They’re playing here later. Yuki och jag enas om att den depraverade kvällen måste ta slut och tar sista tunnelbanan hem.

Eller så finner man sig själv mitt på Hachiko square i Shibuya. Ett namn från en snyftig historia om en hund, Hachiko, som väntade på torget vid samma tid varje kväll då husse kom med tåget från jobbet. En dag dog husse men hunden fortsatte komma, vid samma tid, varje dag, varje år. Nu står denna asiatiska Lassie staty och får finna sig vid att bli fotograferad med sentimentala västerlänningar varje minut. Jag är på väg någonstans, en restaurang, en bar, kanske bara hem. Regnet strilar genom luften, tusentals transparanta paraplyer vippar på övergångsställena. Neonskyltarnas färger vrider på sig som paljetter i ett kalejodoskop. Ljuden krigar i örat. Står mitt i epicentrat, tittar, blinkar, lyssnar, känner en liten rysning i nackhåren.

Eller så. Som igår. En reklamfest. Som i Stockholm. Eller Göteborg. Ingen skillnad alls egentligen. Människor i coola brillor som ser ut att ha jobbat för mycket. Taka-san känner jag från förra året, det var han som bjöd mig. Tror han är någon typ av design-geni. Säger att jag ska komma tillbaka och visa mina jobb för honom men får kalla fötter så fort jag sagt det. Efter tjugo visitkort och tre drinkar åker jag hem och är som vanligt hungrig. Magens acklimatiseringsprocess går fortsatt trögt. Jag tänker på mat hela tiden. Vad jag ska äta, när jag ska äta. Jag längtar efter kött, en redig biff med en kladdig sås till. Klockan är halv två. I Sverige hade man kommit hem med en brun papperskasse med hamburgare. Här kommer man hem med en rå fisk i en plastlåda.