Jag hittar till Aoyamas kyrkogård alldeles innan det ska bli mörkt. Solen kastar långa skuggor efter gravstenarna och syrsorna skriker. Man förstår ganska snabbt att det antal japaner som lever i Tokyo idag är ingenting om man jämför med de som har dött. Ändlösa rader av sparsamt tilltagna gravar, inte ens när de är döda kan de sluta trängas. Det sägs att på Aoyamas kyrkogård ligger alla som någonsin har varit någonting. Inlusive Hachiko, den berömda hunden. Men tjusningen med att gå omkring och läsa på stenar och filosofera kring människoöden går mig helt förbi då det som fortfarande går att läsa står på kanji. Visserligen är kyrkogården vacker i skymningen men så fort solen har dalat bakom Harajukus reklamskyltar känns den bara spöklik och övergiven, jag har aldrig sett så mycket död på en gång. Vissna blommor, slocknade ljus och en morbid grävskopa som står redo för nästa olycksdrabbade celebritet. De enda levande varelserna som syns till är dussinet feta, herrelösa katter som misstänksamt granskar mig likt reinkarnerade livvakter. Jag får rysningar och börjar kryssa tillbaka mellan stenarna. Då ser jag honom. En medelålders, välkammad man, i marinblå kostym med pressveck. Han går långsamt mellan stenarna och tittar ner i marken samtidigt som han borstar tänderna. Jag tar upp kameran men batteriet är slut. Jag kan inte komma på vad man gör i kostym med tandborste på en kyrkogård. Om man inte är ett spöke förstås.
När jag går därifrån tänker jag att jag aldrig vill bli känd och död och spöke i Tokyo.