Jag tror jag håller på att integreras. Sådant som innan tycktes väldigt märkligt börjar kännas helt normalt. Kanske för att det börjar bli vardag att känna sig som en utvecklingsstörd analfabet. Dessutom har jag lagt märke till följande tecken:

När jag går förbi en drickautomat på gatan köper jag inte längre en burk cola light utan en liten plastfaska Suntory oloncha, grönt kallt te.

Jag vet vilket tecken som betyder ”stäng” och vilket tecken som betyder ”öppna” i hissen. Och jag trycker på stängknappen fast jag vet att dörrarna stängs automatiskt. För det är så grannarna gör.

Jag vet att det lilla timglaset av snidat trä som står på brickan bredvid min lunchtallrik är till för att jag ska veta exakt när teet är klart.

När jag har ätit klart ber jag om notan genom att säga ”okaike onegai shimas” och drar lagom länge på s:et för att det ska låta så japanskt som möjligt.

Jag hade en polotröja under min klänning igår. Om man hade tagit bort mitt huvud och satt dit en japanskas hade ingen sett skillnad.

Jag var ute med sju japaner och åt rått ägg och ris. Man blandar ner lite soja i ägget och vispar med pinnarna, sedan rör man ned det i riset och äter smeten med några flak sjögräs. Och när jag hade smakat och Hideyoshi såg på mig i spänd förväntan sa jag ”osihita”, ”det var gott” och jag tror inte att han märkte att jag ljög.