Om du någonsin har undrat vad riktigt rika gör en lördagkväll så kommer svaret här.
Jakobs kompis Sumie har fixat en spelning till Jakob på en Cartierfest. Om det är av lust, tristess eller nyfikenhet som jag följer med vet jag inte riktigt men plötsligt sitter jag på en stoppad karmstol i vad som liknar ett bankvalv. Guldmosaiken blänker i golvet. Hundra stora flugögon stirrar på mig från taket. (Jag undrar om jag får ta ett foto men slår bort tanken ganska snabbt.) Jag tänker att det är ett absurt ställe att ha fest på, men förstår sedan att det inte är en fest det rör sig om. Det är en vipkväll för de som har råd att vara vip hos Cartier. Feta män vankar in med sina skyltdockor i skyskrapeklackar. Jag räknar designväskor medan jag undrar vad de använder för schampo. De sätter sig framför varsin liten disk och får en privat visning, smuttar på champagnen och äter mörk choklad från silverbricka. De verkar ha det skitjobbigt med vad de ska välja.
Sumie och hennes kollega står givakt på varsin sida om djbåset och förser Jakob med all information, dryck och tilltugg som han inte behöver. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra så jag ger mig själv i uppgift att hitta det dyraste exponerade föremålet i ”boutiquen”. Likt en fattig smågenerad fönstershoppare tassar jag runt och hittar ett halsband med en gigantisk glittrig leopard för 9 miljoner yen. Jag dödar ytterligare några minuter på att räkna ut vad det blir i kronor. Påföljande halvtimme spenderar jag på att hitta det billigaste föremålet (en tändare, 46 tusen yen) och den största maffiaklockan (väldigt stor). Sedan saknar jag Frida, hennes orange soffa, burköl och popcorn så mycket att jag måste gå ut och ringa, men hon svarar inte. På tillbakavägen tänker jag att jag aldrig vill bli rik och så snuskigt sekulariserad att man umgås med stenar en lördagkväll. Jag känner mig lite ensam och ställer mig bakom Jakob i dj-båset.
- Jag spelade precis en låt där de sa ”fuck” i, säger han stolt. Sedan bryter han loungelistan med att sätta på en håkanlåt ”för man ser gårdakvarnar men man ser skiten med” och då känns allt genast lite bättre.
Jakobs kompis Sumie har fixat en spelning till Jakob på en Cartierfest. Om det är av lust, tristess eller nyfikenhet som jag följer med vet jag inte riktigt men plötsligt sitter jag på en stoppad karmstol i vad som liknar ett bankvalv. Guldmosaiken blänker i golvet. Hundra stora flugögon stirrar på mig från taket. (Jag undrar om jag får ta ett foto men slår bort tanken ganska snabbt.) Jag tänker att det är ett absurt ställe att ha fest på, men förstår sedan att det inte är en fest det rör sig om. Det är en vipkväll för de som har råd att vara vip hos Cartier. Feta män vankar in med sina skyltdockor i skyskrapeklackar. Jag räknar designväskor medan jag undrar vad de använder för schampo. De sätter sig framför varsin liten disk och får en privat visning, smuttar på champagnen och äter mörk choklad från silverbricka. De verkar ha det skitjobbigt med vad de ska välja.
Sumie och hennes kollega står givakt på varsin sida om djbåset och förser Jakob med all information, dryck och tilltugg som han inte behöver. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra så jag ger mig själv i uppgift att hitta det dyraste exponerade föremålet i ”boutiquen”. Likt en fattig smågenerad fönstershoppare tassar jag runt och hittar ett halsband med en gigantisk glittrig leopard för 9 miljoner yen. Jag dödar ytterligare några minuter på att räkna ut vad det blir i kronor. Påföljande halvtimme spenderar jag på att hitta det billigaste föremålet (en tändare, 46 tusen yen) och den största maffiaklockan (väldigt stor). Sedan saknar jag Frida, hennes orange soffa, burköl och popcorn så mycket att jag måste gå ut och ringa, men hon svarar inte. På tillbakavägen tänker jag att jag aldrig vill bli rik och så snuskigt sekulariserad att man umgås med stenar en lördagkväll. Jag känner mig lite ensam och ställer mig bakom Jakob i dj-båset.
- Jag spelade precis en låt där de sa ”fuck” i, säger han stolt. Sedan bryter han loungelistan med att sätta på en håkanlåt ”för man ser gårdakvarnar men man ser skiten med” och då känns allt genast lite bättre.
posted by The Finder at 4:30 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home