Jag har gått med i en klubb. Roppongi Hills Academy Club. Det innebär att jag kan sitta i ett fönster på 49e våningen i Mori Tower varje dag mellan 7-24 och skriva, surfa, läsa, surpla chai eller vad jag nu vill göra, med hela Tokyos magiska matta nedanför mig. När jag kurar ihop mig i min kokong på kvällen kan jag knappt bärga mig tills jag får gå upp på morgonen och komma hit igen. Hela Roppongi Hills är som en saga, en drömvärld, som Willy Wonkas chokladfabrik, där allt finns och allt är delikat. Där en liten bäck rinner genom en liten dal med formklippta buskar, där vattenfall rinner nedför väggarna, där champagnen rinner om nätterna och Starbuckslatten om morgnarna. Där små oopa lompier arbetar hårt överallt med jobb som skulle vara otänkbara i den övriga världen. Till exempel finns den lille mannen (i blå jacka längst bort) vars uppgift är att peta ned stenarna som fastnat mellan springorna i brunnsgallret.

Hissen flyger upp i himlen och lämnar mig i ett stort vitt bibliotek där jag sitter hela dagen och ser på tågen som kryper fram som tusenfotingar, på skyskraporna och Tokyo Tower och havet och båtarna och månen och horisonten som försvinner i en rosagrå dimma. Tyvärr kan jag inte stanna här för evigt, odla ett pipskägg och leva av chokladtårtan men jag önskar ändå att det gick.