Shibuya är vackrast när det regnar. Då glänser asfalten som en otorkad oljemålning och de små vattendropparna glittrar när de faller ner i ljuset. Ibland när jag är på väg hem och kommer på mig själv med att bara rusa stannar jag plötsligt och undrar när det hände att det här blev min vardag, hur det här nöjesfältet blev mitt kvarter som känns lika naturligt som Vasagatan, om än inte självklart. Hemma är lite som en ryggsäck som man bär med sig, som är olika tung för olika människor men ganska lätt för mig tror jag. Eller så är det bara inte så stor skillnad som man först kan tro. För varje gång det blir grönt ljus visslar Peter, Björn och John över hela korsningen och slungar mig tillbaka till en sommarkväll i Sverige, och så krymper både världen och tiden liksom avståndet mellan hemma och borta.