Växthuseffekten har tydligen inte lämnat Tokyo oberörd, för häromdagen vaknade jag av att rummet var varmt och vintern lika långt borta som Sverige. Jag åker till parken i Shinjuku. Byter tunnelbana tre gånger, stoppar 200 yen i en automat vid entrén och så är jag där. Hattprydda pensionärer med kameror prasslar i buskarna. I ett växthus med orkidéer står en tant och skruvar på objektivet framför varje blomma. Som ett försök att fånga något levande, flyktigt och vackert genom att göra det fyrkantigt, dött och platt, vilket självbedrägeri. Jag går runt och undrar vad de gör med bilderna egentligen. Kanske säljer de dem som vykort. Eller sätter in i album och plånböcker, i facket där barnbarnsbilden hade suttit om de inte bodde i landet med lägst barnafödande i världen. Verkar ändå inte så illa.

Jag hittar en grässlänt framför en damm fylld av näckrosor. Det är vackert som en tonårsförälskelse och så tyst som det någonsin kan bli i Tokyo. De gula och röda löven lyser i höstljuset. Jag tar av mig skor och strumpor, brer ut mig i gräset och studerar flygplansränder som tunnas ut. Det luktar lite jord. Som en vårdag i mars när tjälen släpper. Jag hade kunnat ligga kvar precis så hur länge som helst, om det inte var för att solen går ner bakom Shinjukus skyskrapor och det plötsligt blir vinter igen.