Vi går upp så tidigt att vi möter tjugoåringar på väg hem från krogen. (Jag tror jag håller på att bli vuxen, det är så illa att vi har bananer i väskan och bekväma skor på fötterna.) Vi är på väg till ett bergsområde som heter Hakone med ett nedrökt tåg döpt till Romance Car. Det enda charmiga attributet är konduktören som bugar långsamt och lätt varje gång han går in och ut ur vår vagn. (Vi sitter i näst sista vagnen, vagn 8, det betyder att han bugar 16 gånger efter varje station. Om det är tio stationer bugar han alltså 160 gånger. Om han gör tio resor på en dag bugar han 1600 gånger. Bara på en dag. Man får hoppas att det är ett deltidsjobb eller att han har en bra naprapat.)
Martin och Yuki har gjort ett program för hela dagen. Vi ser Millesstatyer resta på kolonner på ett utomhusmuseum i bergen. Svarta skapelser som sträcker sig mot den vita himlen och kontrasterar mot sprakande trädbevuxna bergsväggar. Vi åker linbana upp upp upp och kommer till en bergstopp där man gjort sig en turistnäring på att koka ägg svarta i de svavelrika källorna. En busslast kineser knäcker ägg så att det knastrar när man går.

När det har blivit mörkt tar vi bussen till ett onsen, ett japanskt spa. Jag tycker jag har klarat mig ganska bra. Men här jag kan inte undvika en viss kulturkonfrontation. Jag låser in kläder och skor och tar handduken, stor som ett A3, och följer efter Yuki in i duschen. Japanskorna sitter på plastpallar i små bås. Min bacillskräck utfärdar en kamp mot acklimatiseringsprocessen över att sätta mig på samma plats som tusentals andra nakna rumpor suttit innan min. Efter ett tag vinner bacillskräcken. Skit samma, jag är svensk, jag står. (Jossan, du skulle gjort samma sak.) Jag ser min mage i båsets spegel. Speglar i duschen, absurt.
Yuki viker ihop A3-handduken och lägger den på huvudet, som en afrikan. Jag följer hennes exempel och tassar ut, utomhus. 65-gradigt thermalvatten pumpas upp från undervattenskällor och rinner i vattenfall längs med de svarta bergsväggarna. Japanska sjönymfer ligger tysta och nakna lite här och var, alla med handduken på huvudet. Det är alldeles mörkt, men källorna lyser av ljus och ångan som stiger upp från dem får himlen att vitna. När jag lägger mig ner i vattnet kan jag se stjärnor och trädtoppar mellan ångmolnen. Vattnet bubblar och kroppen domnar, i ett febrigt halvvaket tillstånd känns det som om jag befinner mig i en isländsk saga. Fast i en väldigt japansk tappning.