Igår när jag satt på ett café i Setagaya och läste en japansk sagobok kom jag underfund med svaret på allt jag undrat över. Förklaringen till varför japanerna är som de är, varför Tokyo ser ut som det gör, låter som det gör, ja, allt. Japanerna har ett ord för nej, iie, som de aldrig lärt sig använda. Det kanske vanligaste svaret du får i Sverige oavsett vilken tant på vilken instans du pratar med är, ”det går inte”. Men det uttrycket finns inte här.
Anledningen till att allt och alla skriker i Shibuya samtidigt är att den där myndigheten som ger företag lov att sätta upp ljusskyltar eller skrika i megafoner aldrig har sagt nej. Anledningen till att ljusskyltarna, och reklamen, är fullproppad med information och i våra ögon ganska dålig, är att de som gjort den aldrig kunnat säga nej till kunden. Anledningen till att det jobbar 5 personer samtidigt på ett café med två bord är att chefen inte kan säga nej till sina anställda. (Det är också förklaringen till att de har så mycket pengar.) Anledningen till att det bor 13 miljoner människor i innerstan och 30 miljoner i stor-Tokyo är att hyresvärdarna aldrig sagt nej till någon som vill bosätta sig här och därför måste fortsätta att göra lägenheterna mindre och mindre. (Här tänkte jag också skriva att det är anledningen till att det heter ja-pan men det blev för mycket copyhumor.)

Ett tydligt exempel var jag med om igår när jag skaffade lånekort på Setagayas bibliotek. Jag hade inte alla dokument som man behöver för att få lånekort, jag hade faktiskt inte ett enda dokument, bara en papperslapp där jag skrivit upp min adress. Men det gör ingenting. För eftersom de inte kan säga nej så måste de ge mig ett lånekort ändå, (en inställning som kanske säger mer om mitt västerländska profiterande sinnelag).

I sagoboken som jag lånade hittade jag svaret. Det finns en japansk folksaga som heter Persikopojken. Den handlar om en pojke som är född ur en persika och som har fått i uppdrag från gudarna att rädda världen från människoätande jättar. Han är bara 15 år när han beger sig ut på sin långa vandring på väg mot ön där jättarna bor. På vägen träffar han en massa djur som vill slå honom följe. Pojken säger ja, ja, ja, varje gång han träffar ett nytt djur. Tack vare djuren vinner han slaget över de människoätande jättarna. Så länge man säger ja klarar man sig alltid alltså och världen går aldrig under.