Om en storstad inte hade bestämts av hur många människor som bor där, utan av invånarnas beteenden, hade Tokyo aldrig någonsin kallats för storstad. Det blir extra tydligt när jag står och väntar i en växande klunga vid ett övergångsställe och plötsligt får den där clairvoyanta känslan av att någon iakktar mig, varpå jag vänder på huvudet och ser en åldrad meterlång kvinna titta upp mig med stora ögon och säga God kväll. Som om hon aldrig sett en invandrare förrut och gärna vill hälsa denna utbölingen välkommen till trakten. Eller när jag på vägen hem springer rakt in i en lada med höbalar i Nakameguro. Eller när kvinnan som jobbar på det lokala snabbköpet fyller på cigaretter i automaten på den mörka ödegatan mitt i natten, totalt orädd för att bli rånad av den anledningen att risken inte finns. Eller morgonrusningen som aldrig blir en rusning för att människor rör sig så långsamt framåt att man kan undra om någon någonsin har bråttom. Det är som om någon slags vänlig småstadskänsla dröjt sig kvar genom Japans rekordsnabba materiella och industriella utveckling vilket aldrig får mig att titta över axeln på vägen hem.