När jag går av planet från Beijing är mina skor alldeles dammiga. Det beror inte på att flygturen är särskilt lång, att jag har klättrat upp för kinesiska muren eller ner i underjorden till de medeltida ming-gravarna, det beror på att hela Beijing är en byggarbetsplats. Myndigheterna har bestämt sig för att visa upp världens modernaste stad under OS 2008 och av den anledningen har man schaktat alla kvarter där beijingborna hade råd att bo, till förmån för väldiga kolosser av betong och glas. Kvar finns en bråkdel av dessa små hus, s k hutonger, som ska rustas upp och putsas fina, ”charmifieras” så att de är värda att visas upp för alla os-turister. Men redan nu kan man läsa i guideboken ”Step back in time and lose yourself in Beijing’s anicent alleyways”. När en äldre man cyklar runt oss i de trånga och skitiga gränderna får jag en otäck känsla i magen och undrar vem som egentligen kom på tanken att göra turistattraktion av slumkvarteren. Det finns ingen charm i att fattiga människor trängs i fallfärdiga kåkar, i fönster utan glas och cykeltaxichaufförer utan tänder. Det finns ingen charm i Beijings nya kåkar heller. De flesta av dem står halvfärdiga sedan flera år för att man inte har pengar nog att bygga klart dem och de som faktiskt har blivit färdiga, gigantiska shoppingcentra med Pizza Hut och KFC, är likväl tomma för att ingen har pengar nog att handla där. Jag försöker få något begrepp om stan, hitta ett centrum, en huvudgata, något som faktiskt gör Beijing till en begriplig stad, men det känns bara som ett ofärdigt pussel, där de lagda pusselbitarna är tomma kulisser.
Jag skäms när jag erkänner att när jag tänkte på Kina innan såg jag en vinkande prydnadskatt framför mig, lampor med tofsar, friterade räkor. Jag såg inte militärer i varje gathörn, 12-filiga motorvägar, en lastbil med flaket fullt av halvt ihjälträngda grisar och fattiga flickor med bebisar i rännstenen i minus tio grader. Det blir ännu tydligare när man kommer från Tokyo som är rikt och rent, där människor ber om ursäkt för allting och det finns hightechtoaletter och plastinförpackade paprikor. I Kina finns ett uttryck som säger att den som kommer först får först äta och därför har ingen någonsin råd med att stå på kö. I Tokyo köar du i två led för att gå på tunnelbanan. I Japan säger man aldrig nej, i Kina säger man aldrig ursäkta. Och Himmelska Fridens Torg är bara känt som världens största torg. Jag tar bilder när vi äter pekinganka, klättrar på muren och promenerar i Förbjudna Staden, sådant som man visar hemma, men det är inte de bilderna jag har i huvudet när jag går av planet på Narita.