Japan har importerat julen ungefär såsom vi har importerat Valentine eller Halloween. Utan ett kristligt arv existerar den endast som ytterligare ett sätt för handlarna att tjäna mer pengar och människor saknar därför den där blankt sakrala blicken liksom den mysigt familjekära känslan i magen som vi ofta själva får under den här tiden på året. Japanerna försöker ändå kopiera julkänslan allt de förmår och därför tävlar stadsdelarna med varandra om vilken som kan ha flest blinkande ljus i flest färger, något som får stadsbilden att bli ännu mer epilepsiframkallande än i vanliga fall. Julen har blivit en högtid för kärleken, då man ska umgås med sin flickvän eller pojkvän, ge varandra en turkos tiffanyask och ta in på något av stans ”love hotel”. Jakob och jag gör en kompromiss och firar en japansksvensk jul. I vår jakt på julkänsla försöker jag googla kyrkor på nätet och hittar till slut en baptistkyrka som vi går till på julafton. Eventet påminner mest om den typ av väckelsemöten man ibland kan få se på öppna kanalen. Predikaren verkar locka fram sakrala blickar hos de flesta i den hundrataliga och etniskt blandade församlingen medan mina egna ögon bara blir lite större. Efter jullunch hemma (skinka, sill, glögg, hela baletten, tack ikea!) och en timmes thaimassage med porlande vatten i öronen infinner sig i alla fall den julmysiga känslan i magen. Vi dricker bellini i Mori Tower och äter köttfärssås i Daikanyama och jag får en kurs i origami av Jakob i julklapp. Vilket leder oss rakt in i nästa kapitel.

Jag åker hem till min origamifröken på annandagen. Hon bor i ett stort hus i södra Tokyo med ett flera tusen år gammalt träd framför. Hennes väninna, en origamiexpert nyss hemkommen från USA där hon lärt ut vikkonstens hemligheter till barn i kindergarten, kommer efter en stund. Vi äter minst sju sorters japanska kakor (gjorda på ris och sjögräs och te, självklart) och viker tomtar, lådor, fåglar, ballonger, skålar, samurajhattar, you name it, jag kan vika allt. Origamifröknarna säger att de är hemskt glada över att någon är intresserad, jag är tydligen deras första renodlade origamielev, och värdinnan passar på att visa mig runt i huset, bröllopsfotot från 70-talet där hon själv står söt och ung i kimono och nya bokhyllan i arbetsrummet. Hon berättar om sina barn och om sin svärfar som är död nu men visst var med i tv. Jag är artig och byter tofflor tre gånger. Några timmar och många papper senare följer de mig tillbaka till stationen. Dagen efter mejlar de nya origamitips och säger att de ska ta med mig till fiskmarknaden där man kan köpa kakor med räkor i.