Sumoturneringarna börjar första veckan i januari. En hel stadsdel i nordöstra Tokyo, Ryoguko, där sumoarenan ligger, är vigd åt fenomenet. Gatorna är fyllda av souvenirshoppar som säljer sumogubbar i form av chokladbitar, mobilsmycken och solfjädrar för att inte tala om de livs levande brottarna som vaggar fram iklädda kimonos och träflipflops, med en inoljad knut på huvudet och en skara vördande japanska fans i hälarna. Arenan är den största jag någonsin sett och påminner mer om ett tempel än en sportanläggning. Det är överhuvudtaget svårt att avgöra om det är en sport eller religion man får ta del av. Brottandet föregås av en rad ceremoniella händelser. En liten prinsliknande varelse mässar som en präst för att presentera nästa motståndarpar samtidigt som han sveper med en solfjäder genom luften. Brottarna kastar salt över axlarna, smörjer in sig med heligt vatten, hukar sig, lyfter på benet och upprepar proceduren flera gånger innan de förenas i en hård kram som vanligtvis är över på två sekunder. Därefter svingas oftast någon av dem iväg, flyger som en gris tills de hamnar i någon av åskådarnas knä. Publiken har sina favoriter, bland annat pajas-sumobrottaren som våldsamt slänger saltet, grimaserar och stampar i sanden. I startfältet finns även en del utlänningar, estländaren, bulgaren, mongolen och ryssen, eftersom det numer inte är så många unga japaner som drömmer om att bli sumobrottare.
Jag sitter som klistrad i två timmar, skriker med den eggade folkmassan och roar mig mellan ronderna med att studera bilderna i en sumotidning fylld med halvnakna hunkar med bröst och broderade kjolar.