Om julen i Tokyo saknar själ så är nyår raka motsatsen. Borta är de utklädda älgarna och tomtarna som strövade omkring med en flaska i handen på väg till en för helgen typisk karaokemaskerad. Staden blir på några dagar utrymd och igenstängd, invånarna har flytt för att uppleva traditionsenligt nyårsfirande runt ett bord på landet. Men jag är kvar och hänger mig åt mer eller mindre själsliga aktiviteter i Tokyo istället.
Skiten från 2006 försvinner dagen före nyårsafton på Tokyos lyxigaste spa. Jag åker dit med Madde och vårt japanska tjejgäng, de är lika förvirrade som vi. I duschrummet sitter nakna flickor och tittar på underhållning på en gigantisk flat screen. Går man några steg längre kommer man ut på taket och kan bada i väldigt salt onsenvatten, direkt uppumpat från underjorden. När vi är så rena som man kan bli på utsidan börjar den inre reningen. Vi klär på oss en kimonoliknande byxdress och träder in i ”healing-baden”-avdelningen. Förälskade par håller varandra i handen, det känns som ett harem eller möjligtvis en sekt, och de svenska folkvisorna som strömmar lågmält ur högtalarna krockar mot den thailändska inredningen. Vi dricker guava i solstolar och tittar på nöjesfältet under oss (och här menar jag inte metaforiskt, spat ligger mitt bland Tokyo Domes attraktioner och bergochdalbanan sträcker en lång järnarm mot taket ovanför oss). Förutom att somna med guavan består healingen av en rad olika rum med olika inverkan. Varma rum där man kan ligga på svarta stenar som ska fungera avgiftande, kalla rum där fillipinska maneter simmar runt i väggen vilket mer ger en hypnotiserande effekt och heta rum där man sitter mellan skärmar där man kan ställa in ljuset efter vad man vill uppnå, (jag fattar ju så klart inte vad det står och väljer alla ljus för säkerhets skull). Efter fyra timmar på spat känner jag mig som en nybiktad katolik, adjö 2006.

Dagen efter, nyårsafton, träffas tre olika världsdelar på en restaurang i Daikanyama. Vi är uppvärmda efter drinkar i en bar på 40nde våningen och fortsätter flärden med att äta middag bestående av snittar. Vid 12-slaget är himlen lika mörkgrå som vanligt men lyses för en kort stund upp av små brinnande lappar med önskningar som vår mexikanska vän tänt eld på enligt mexikansk tradition. Vi hinner med ett besök på vår favoritklubb the room innan vi tar taxi till ett tempel i Roppongi. Människor strömmar fortfarande mot templet, vägen är kantad av små vita papperslyktor och snabbmatsstånd. Roppongi Tower lyser som en fackla alldeles bakom och kontrasterar mot Edoarkitekturen. Vi köper grillade majskolvar och försöker smälta in bland de bedjande japanerna.
Dagen efter vaknar jag utan den otäcka känslan av att ha blivit ett år äldre, att jag ska börja jobba imorgon, eller att det är mitt i mörkaste vintern och minst tre månader kvar tills det blir vår.