Wednesday, February 14, 2007

Narita airport 11.37. Eller 03.37 beroende på hur man ser på det. Och jag vaknar ur den här fantasin. Jag väcks av ett äldre par med röda näsor och tehandelspåsar, ”är det här vi ska va?”. Verkligheten fortsätter med ungar som gnäller om att de är kissenödiga, samt ett moln av issey miyakieparfym som någon kommit över extra billigt på utförsäljning i taxfreeshoppen. Och jag tvingas krypa ut ur min isolation där jag befunnit mig de senaste månaderna, den där befriande världen där man inte förstår vilket gör allt prat till bara ljud och all text till bara bilder och där man därför kan röra sig helt fritt och ostört i sin egen tankevärld och tolka tecknen som man vill. Jag gömmer mig i halsduken och tänker ”jag vill inte vara svensk, jag vill inte vara en av dem, jag vill vara på andra sidan”. Jag tänker säga arigato även om flygplanspersonalen pratar svenska. För jag gillar inte att komma hem. Jag gillar att komma bort. Det går säkert över efter en kram, en knäckemacka, en tidning, ett telefonsamtal, en säng. Men just nu vill jag helst bara sitta i min fåtölj bland molnen och inte förpassas till en busslast svenska charterturister.
Samtidigt tänker jag att det är lite som att ha fått en ny, bra vän. Som man tycker om väldigt mycket, trots egenheter man inte riktigt förstår, och som man kommer sakna, men som man kommer kunna åka och hälsa på ibland. Och om det är en riktigt bra vän spelar det inte så stor roll om man inte ses så ofta för vännen finns kvar ändå. Tänker jag så, känns det lite lättare.
Rebecka utan rubrik kommer gå i dvala på obestämd tid. Men vi ses hemma. Eller borta.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home