Monday, February 12, 2007

Vintern är torkperiod i Tokyo. Det betyder att solen skiner varje dag när man vaknar och gör morgonen till en perfekt springmorgon. Då brukar jag ta tåget två stationer till Tamafloden. Luften är klar, ibland luktar det av blöt jord eller eldade kvistar, och när man springer längs flodbäddarna kan man få se företeelser som är helt främmande stan. Som sjöfåglar i lysklara färger. Eller hundar utan kläder. Eller en skolklass som provflyger egenhändigt tillverkade drakar som får himlen (men mest marken) att glittra.
Ibland åker jag till National Stadium i Yoyogipark och springer ensam på arenan. De höga läktarna gör banan helt tyst. Men om man lyssnar riktigt, riktigt noga kan man höra jubel. Först är det svagt. Sedan blir det allt högre. Och om man samtidigt slänger ett öga upp på de tomma små blå stolarna, ser man att de inte alls är tomma. Där sitter en mångtusenhövdad publik. De viftar, de hoppar, de gör vågen, de vrålar, de hejar på mig, jag är stjärnan, jag håller på att vinna allt, hela OS kanske, jag springer fortare, fortare, jublet blir högre, högre, jag springer om amerikanen, jag springer om afrikanen, jag är först, jag leder, kinderna dallrar, håret fladdrar, publiken är galen, linjen kommer närmare, närmare, jag vinner, jag vinner!
Men säg inget. För det där berättar jag inte för någon. Det är bara sådant som gör det värt att ta t-banan tvärs genom halva stan.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home