Jag har gått med i en klubb. Roppongi Hills Academy Club. Det innebär att jag kan sitta i ett fönster på 49e våningen i Mori Tower varje dag mellan 7-24 och skriva, surfa, läsa, surpla chai eller vad jag nu vill göra, med hela Tokyos magiska matta nedanför mig. När jag kurar ihop mig i min kokong på kvällen kan jag knappt bärga mig tills jag får gå upp på morgonen och komma hit igen. Hela Roppongi Hills är som en saga, en drömvärld, som Willy Wonkas chokladfabrik, där allt finns och allt är delikat. Där en liten bäck rinner genom en liten dal med formklippta buskar, där vattenfall rinner nedför väggarna, där champagnen rinner om nätterna och Starbuckslatten om morgnarna. Där små oopa lompier arbetar hårt överallt med jobb som skulle vara otänkbara i den övriga världen. Till exempel finns den lille mannen (i blå jacka längst bort) vars uppgift är att peta ned stenarna som fastnat mellan springorna i brunnsgallret.

Hissen flyger upp i himlen och lämnar mig i ett stort vitt bibliotek där jag sitter hela dagen och ser på tågen som kryper fram som tusenfotingar, på skyskraporna och Tokyo Tower och havet och båtarna och månen och horisonten som försvinner i en rosagrå dimma. Tyvärr kan jag inte stanna här för evigt, odla ett pipskägg och leva av chokladtårtan men jag önskar ändå att det gick.

Det är osäkert om man någonsin skrattar mer än när man spenderar en lördagnatt på cosplay karaoke. Hela platsen för spektaklet går att hyra hela natten inklusive egen scen, allt man vill äta och dricka och 400 kostymer. När jag kommer in i garderoben kan jag inte sluta hoppa. Jag är hembiträde, jag är Håkan H (fast det är inte så många som fattar det, ”oh, you’re a school girl”), jag är sjöjungfru, skelett, förrymd fånge och strandar fram på småtimmarna som svan. Madde är fotbollsplan. Någon är majonästub. En annan bowlingkägla. Och jag har sett Elvis.

Jakob har åkt hem, jag har flyttat. Min nya lägenhet ligger i Toiritsu-Daigaku, ett par hållplatser söder om Naka-meguro där vi bodde innan, och är 7 kvadratmeter stor. Det innebär att jag inte behöver gå upp ur sängen för att duscha, gå ur duschen för att laga frukost eller lämna köksbordet för att borsta tänderna. Det hela är mycket praktiskt och bekvämt och allting går väldigt fort, man slipper onödiga transportsträckor och att frysa om fötterna när man kliver ur sängen på morgonen. I och för sig hade det varit trevligt att ha en garderob eller en låda eller ett fönster man kan se ut genom eller kanske till och med en toalett men det är sådan lyx som man får lära sig att vara utan om man försöker leva som en sann japan. Dessutom anpassar man sig otroligt snabbt faktiskt. När jag kommer hem fäller jag ihop mig som en tumstock och blir automatiskt bara bråkdelen så stor som jag var innan och då är plötsligt lägenheten ganska rymlig. Någon gång då och då längtar jag lite hem men det är mest när jag letar efter strumpor i kylskåpet eller är kissenödig.

Igår natt var jag vaken i fem sekunder. Jag vaknar av att sängen skumpar och att fönstrena skallrar, jag hinner tänka ”just det, det skulle bli oväder” men är inte tillräckligt vaken för att minnas att väderprognosen gällde Göteborg. Jakob säger att det är jordbävning och börjar fundera på en evakueringsplan. Jag ber honom sluta skrämmas och somnar om. Dagen efter läser jag på webben ”An earthquake with a magnitude of 5.1 struck Tokyo yesterday, injuring two people and causing high-rise buildings to sway”. Det händer hela tiden här, men det är ju svårt att veta om det är för att vi bor vid tre motorvägar eller för att jordplattorna rör sig som det skakar lite ibland.

När jag går av planet från Beijing är mina skor alldeles dammiga. Det beror inte på att flygturen är särskilt lång, att jag har klättrat upp för kinesiska muren eller ner i underjorden till de medeltida ming-gravarna, det beror på att hela Beijing är en byggarbetsplats. Myndigheterna har bestämt sig för att visa upp världens modernaste stad under OS 2008 och av den anledningen har man schaktat alla kvarter där beijingborna hade råd att bo, till förmån för väldiga kolosser av betong och glas. Kvar finns en bråkdel av dessa små hus, s k hutonger, som ska rustas upp och putsas fina, ”charmifieras” så att de är värda att visas upp för alla os-turister. Men redan nu kan man läsa i guideboken ”Step back in time and lose yourself in Beijing’s anicent alleyways”. När en äldre man cyklar runt oss i de trånga och skitiga gränderna får jag en otäck känsla i magen och undrar vem som egentligen kom på tanken att göra turistattraktion av slumkvarteren. Det finns ingen charm i att fattiga människor trängs i fallfärdiga kåkar, i fönster utan glas och cykeltaxichaufförer utan tänder. Det finns ingen charm i Beijings nya kåkar heller. De flesta av dem står halvfärdiga sedan flera år för att man inte har pengar nog att bygga klart dem och de som faktiskt har blivit färdiga, gigantiska shoppingcentra med Pizza Hut och KFC, är likväl tomma för att ingen har pengar nog att handla där. Jag försöker få något begrepp om stan, hitta ett centrum, en huvudgata, något som faktiskt gör Beijing till en begriplig stad, men det känns bara som ett ofärdigt pussel, där de lagda pusselbitarna är tomma kulisser.
Jag skäms när jag erkänner att när jag tänkte på Kina innan såg jag en vinkande prydnadskatt framför mig, lampor med tofsar, friterade räkor. Jag såg inte militärer i varje gathörn, 12-filiga motorvägar, en lastbil med flaket fullt av halvt ihjälträngda grisar och fattiga flickor med bebisar i rännstenen i minus tio grader. Det blir ännu tydligare när man kommer från Tokyo som är rikt och rent, där människor ber om ursäkt för allting och det finns hightechtoaletter och plastinförpackade paprikor. I Kina finns ett uttryck som säger att den som kommer först får först äta och därför har ingen någonsin råd med att stå på kö. I Tokyo köar du i två led för att gå på tunnelbanan. I Japan säger man aldrig nej, i Kina säger man aldrig ursäkta. Och Himmelska Fridens Torg är bara känt som världens största torg. Jag tar bilder när vi äter pekinganka, klättrar på muren och promenerar i Förbjudna Staden, sådant som man visar hemma, men det är inte de bilderna jag har i huvudet när jag går av planet på Narita.

Sumoturneringarna börjar första veckan i januari. En hel stadsdel i nordöstra Tokyo, Ryoguko, där sumoarenan ligger, är vigd åt fenomenet. Gatorna är fyllda av souvenirshoppar som säljer sumogubbar i form av chokladbitar, mobilsmycken och solfjädrar för att inte tala om de livs levande brottarna som vaggar fram iklädda kimonos och träflipflops, med en inoljad knut på huvudet och en skara vördande japanska fans i hälarna. Arenan är den största jag någonsin sett och påminner mer om ett tempel än en sportanläggning. Det är överhuvudtaget svårt att avgöra om det är en sport eller religion man får ta del av. Brottandet föregås av en rad ceremoniella händelser. En liten prinsliknande varelse mässar som en präst för att presentera nästa motståndarpar samtidigt som han sveper med en solfjäder genom luften. Brottarna kastar salt över axlarna, smörjer in sig med heligt vatten, hukar sig, lyfter på benet och upprepar proceduren flera gånger innan de förenas i en hård kram som vanligtvis är över på två sekunder. Därefter svingas oftast någon av dem iväg, flyger som en gris tills de hamnar i någon av åskådarnas knä. Publiken har sina favoriter, bland annat pajas-sumobrottaren som våldsamt slänger saltet, grimaserar och stampar i sanden. I startfältet finns även en del utlänningar, estländaren, bulgaren, mongolen och ryssen, eftersom det numer inte är så många unga japaner som drömmer om att bli sumobrottare.
Jag sitter som klistrad i två timmar, skriker med den eggade folkmassan och roar mig mellan ronderna med att studera bilderna i en sumotidning fylld med halvnakna hunkar med bröst och broderade kjolar.

Om julen i Tokyo saknar själ så är nyår raka motsatsen. Borta är de utklädda älgarna och tomtarna som strövade omkring med en flaska i handen på väg till en för helgen typisk karaokemaskerad. Staden blir på några dagar utrymd och igenstängd, invånarna har flytt för att uppleva traditionsenligt nyårsfirande runt ett bord på landet. Men jag är kvar och hänger mig åt mer eller mindre själsliga aktiviteter i Tokyo istället.
Skiten från 2006 försvinner dagen före nyårsafton på Tokyos lyxigaste spa. Jag åker dit med Madde och vårt japanska tjejgäng, de är lika förvirrade som vi. I duschrummet sitter nakna flickor och tittar på underhållning på en gigantisk flat screen. Går man några steg längre kommer man ut på taket och kan bada i väldigt salt onsenvatten, direkt uppumpat från underjorden. När vi är så rena som man kan bli på utsidan börjar den inre reningen. Vi klär på oss en kimonoliknande byxdress och träder in i ”healing-baden”-avdelningen. Förälskade par håller varandra i handen, det känns som ett harem eller möjligtvis en sekt, och de svenska folkvisorna som strömmar lågmält ur högtalarna krockar mot den thailändska inredningen. Vi dricker guava i solstolar och tittar på nöjesfältet under oss (och här menar jag inte metaforiskt, spat ligger mitt bland Tokyo Domes attraktioner och bergochdalbanan sträcker en lång järnarm mot taket ovanför oss). Förutom att somna med guavan består healingen av en rad olika rum med olika inverkan. Varma rum där man kan ligga på svarta stenar som ska fungera avgiftande, kalla rum där fillipinska maneter simmar runt i väggen vilket mer ger en hypnotiserande effekt och heta rum där man sitter mellan skärmar där man kan ställa in ljuset efter vad man vill uppnå, (jag fattar ju så klart inte vad det står och väljer alla ljus för säkerhets skull). Efter fyra timmar på spat känner jag mig som en nybiktad katolik, adjö 2006.

Dagen efter, nyårsafton, träffas tre olika världsdelar på en restaurang i Daikanyama. Vi är uppvärmda efter drinkar i en bar på 40nde våningen och fortsätter flärden med att äta middag bestående av snittar. Vid 12-slaget är himlen lika mörkgrå som vanligt men lyses för en kort stund upp av små brinnande lappar med önskningar som vår mexikanska vän tänt eld på enligt mexikansk tradition. Vi hinner med ett besök på vår favoritklubb the room innan vi tar taxi till ett tempel i Roppongi. Människor strömmar fortfarande mot templet, vägen är kantad av små vita papperslyktor och snabbmatsstånd. Roppongi Tower lyser som en fackla alldeles bakom och kontrasterar mot Edoarkitekturen. Vi köper grillade majskolvar och försöker smälta in bland de bedjande japanerna.
Dagen efter vaknar jag utan den otäcka känslan av att ha blivit ett år äldre, att jag ska börja jobba imorgon, eller att det är mitt i mörkaste vintern och minst tre månader kvar tills det blir vår.