Thursday, December 28, 2006

Japan har importerat julen ungefär såsom vi har importerat Valentine eller Halloween. Utan ett kristligt arv existerar den endast som ytterligare ett sätt för handlarna att tjäna mer pengar och människor saknar därför den där blankt sakrala blicken liksom den mysigt familjekära känslan i magen som vi ofta själva får under den här tiden på året. Japanerna försöker ändå kopiera julkänslan allt de förmår och därför tävlar stadsdelarna med varandra om vilken som kan ha flest blinkande ljus i flest färger, något som får stadsbilden att bli ännu mer epilepsiframkallande än i vanliga fall. Julen har blivit en högtid för kärleken, då man ska umgås med sin flickvän eller pojkvän, ge varandra en turkos tiffanyask och ta in på något av stans ”love hotel”. Jakob och jag gör en kompromiss och firar en japansksvensk jul. I vår jakt på julkänsla försöker jag googla kyrkor på nätet och hittar till slut en baptistkyrka som vi går till på julafton. Eventet påminner mest om den typ av väckelsemöten man ibland kan få se på öppna kanalen. Predikaren verkar locka fram sakrala blickar hos de flesta i den hundrataliga och etniskt blandade församlingen medan mina egna ögon bara blir lite större. Efter jullunch hemma (skinka, sill, glögg, hela baletten, tack ikea!) och en timmes thaimassage med porlande vatten i öronen infinner sig i alla fall den julmysiga känslan i magen. Vi dricker bellini i Mori Tower och äter köttfärssås i Daikanyama och jag får en kurs i origami av Jakob i julklapp. Vilket leder oss rakt in i nästa kapitel.

Jag åker hem till min origamifröken på annandagen. Hon bor i ett stort hus i södra Tokyo med ett flera tusen år gammalt träd framför. Hennes väninna, en origamiexpert nyss hemkommen från USA där hon lärt ut vikkonstens hemligheter till barn i kindergarten, kommer efter en stund. Vi äter minst sju sorters japanska kakor (gjorda på ris och sjögräs och te, självklart) och viker tomtar, lådor, fåglar, ballonger, skålar, samurajhattar, you name it, jag kan vika allt. Origamifröknarna säger att de är hemskt glada över att någon är intresserad, jag är tydligen deras första renodlade origamielev, och värdinnan passar på att visa mig runt i huset, bröllopsfotot från 70-talet där hon själv står söt och ung i kimono och nya bokhyllan i arbetsrummet. Hon berättar om sina barn och om sin svärfar som är död nu men visst var med i tv. Jag är artig och byter tofflor tre gånger. Några timmar och många papper senare följer de mig tillbaka till stationen. Dagen efter mejlar de nya origamitips och säger att de ska ta med mig till fiskmarknaden där man kan köpa kakor med räkor i.

Thursday, December 21, 2006


Shibuya är vackrast när det regnar. Då glänser asfalten som en otorkad oljemålning och de små vattendropparna glittrar när de faller ner i ljuset. Ibland när jag är på väg hem och kommer på mig själv med att bara rusa stannar jag plötsligt och undrar när det hände att det här blev min vardag, hur det här nöjesfältet blev mitt kvarter som känns lika naturligt som Vasagatan, om än inte självklart. Hemma är lite som en ryggsäck som man bär med sig, som är olika tung för olika människor men ganska lätt för mig tror jag. Eller så är det bara inte så stor skillnad som man först kan tro. För varje gång det blir grönt ljus visslar Peter, Björn och John över hela korsningen och slungar mig tillbaka till en sommarkväll i Sverige, och så krymper både världen och tiden liksom avståndet mellan hemma och borta.

Tuesday, December 19, 2006


Ibland när man passerar en fiskrestaurang ser man ett stim blåsfiskar som simmar runt i ett solkigt akvarium, tätt packade som makrill i tomatsås. Det är inte konstigt att de blir giftiga, det hade jag nog själv blivit om jag hade bott så. Först mot slutet av veckan då de flesta av kompisarna är filéade och uppätna av någon orädd japan får de som är kvar lite mer plats. Fast då har somliga redan gett upp, (kolla firren ner till vänster). Stackarna.

Wednesday, December 13, 2006

Kanske är det bara jag, kanske är det bara i Sverige, men jag försöker åtminstone behålla någon slags yrkesmässig heder och moral när jag jobbar som inte förskönar sanningen mer än nödvändigt. Men det gäller tydligen inte här. Det gäller inte för Romance car, det inrökta tåget till Hakone, och det gäller verkligen inte för Rainbow Bridge, såvida namnet inte vill förmedla att bron är ett tillhåll för homosexuella eller syftar på någon typ av hallucination som kan uppenbara sig när man hög på fossila bränslen stapplar av den 1,6 km långa promenaden.
Så här var det: Jakobs kompis Kristoffer är här och hälsar på och jag tänkte att vi skulle göra något trevligt, lugnt och vackert, som att titta på havet och båtarna och fåglarna från Tokyos längsta bro. Det var med på listan i min guidebok över de 24 sakerna man absolut inte får missa, och de utlovade en romantisk ”stroll” och kanske att man till och med ser Mount Fuji. Det stod ingenstans att bron var en tvåvåningsfyrafilig motorväg. Det stod inget om lung- och hörselmen som kan uppstå på den meterbreda trottoaren mellan stängslet och vägbanan. Och det stod absolut inget om att det enda av Tokyo man ser är ett moln av smogg genom ett fängelsegaller. Guideboksförfattarna borde stämmas tillsammans med copyn som hittade på namnet. Jag går inte på det där nästa gång. Nej, det gör jag inte.



(Klicka gärna så ser ni flanören i munskydd lite bättre)

Monday, December 11, 2006

Om en storstad inte hade bestämts av hur många människor som bor där, utan av invånarnas beteenden, hade Tokyo aldrig någonsin kallats för storstad. Det blir extra tydligt när jag står och väntar i en växande klunga vid ett övergångsställe och plötsligt får den där clairvoyanta känslan av att någon iakktar mig, varpå jag vänder på huvudet och ser en åldrad meterlång kvinna titta upp mig med stora ögon och säga God kväll. Som om hon aldrig sett en invandrare förrut och gärna vill hälsa denna utbölingen välkommen till trakten. Eller när jag på vägen hem springer rakt in i en lada med höbalar i Nakameguro. Eller när kvinnan som jobbar på det lokala snabbköpet fyller på cigaretter i automaten på den mörka ödegatan mitt i natten, totalt orädd för att bli rånad av den anledningen att risken inte finns. Eller morgonrusningen som aldrig blir en rusning för att människor rör sig så långsamt framåt att man kan undra om någon någonsin har bråttom. Det är som om någon slags vänlig småstadskänsla dröjt sig kvar genom Japans rekordsnabba materiella och industriella utveckling vilket aldrig får mig att titta över axeln på vägen hem.

Tuesday, December 05, 2006

Igår när jag satt på ett café i Setagaya och läste en japansk sagobok kom jag underfund med svaret på allt jag undrat över. Förklaringen till varför japanerna är som de är, varför Tokyo ser ut som det gör, låter som det gör, ja, allt. Japanerna har ett ord för nej, iie, som de aldrig lärt sig använda. Det kanske vanligaste svaret du får i Sverige oavsett vilken tant på vilken instans du pratar med är, ”det går inte”. Men det uttrycket finns inte här.
Anledningen till att allt och alla skriker i Shibuya samtidigt är att den där myndigheten som ger företag lov att sätta upp ljusskyltar eller skrika i megafoner aldrig har sagt nej. Anledningen till att ljusskyltarna, och reklamen, är fullproppad med information och i våra ögon ganska dålig, är att de som gjort den aldrig kunnat säga nej till kunden. Anledningen till att det jobbar 5 personer samtidigt på ett café med två bord är att chefen inte kan säga nej till sina anställda. (Det är också förklaringen till att de har så mycket pengar.) Anledningen till att det bor 13 miljoner människor i innerstan och 30 miljoner i stor-Tokyo är att hyresvärdarna aldrig sagt nej till någon som vill bosätta sig här och därför måste fortsätta att göra lägenheterna mindre och mindre. (Här tänkte jag också skriva att det är anledningen till att det heter ja-pan men det blev för mycket copyhumor.)

Ett tydligt exempel var jag med om igår när jag skaffade lånekort på Setagayas bibliotek. Jag hade inte alla dokument som man behöver för att få lånekort, jag hade faktiskt inte ett enda dokument, bara en papperslapp där jag skrivit upp min adress. Men det gör ingenting. För eftersom de inte kan säga nej så måste de ge mig ett lånekort ändå, (en inställning som kanske säger mer om mitt västerländska profiterande sinnelag).

I sagoboken som jag lånade hittade jag svaret. Det finns en japansk folksaga som heter Persikopojken. Den handlar om en pojke som är född ur en persika och som har fått i uppdrag från gudarna att rädda världen från människoätande jättar. Han är bara 15 år när han beger sig ut på sin långa vandring på väg mot ön där jättarna bor. På vägen träffar han en massa djur som vill slå honom följe. Pojken säger ja, ja, ja, varje gång han träffar ett nytt djur. Tack vare djuren vinner han slaget över de människoätande jättarna. Så länge man säger ja klarar man sig alltid alltså och världen går aldrig under.