Vad man gör i Tokyo om kvällarna.
Antingen stannar man hemma och tittar på Animefilmerna som Lars har skickat med. Tack Lars. Har du fler?

Eller också så träffar man Yuki på Omotesando, paradgatan, följer med till en fest sponsrad av Jaguar/ Moët/ Philip Morris, iakttar amerikanska medelålders män med guldklocka spegla sig i beundrande blickar av nätta välpudrade japanskor. Röda lyktor och 20-tals porr på väggarna. Gratis champagne och åttiotalsdisco. Det är sliskigt på ett sätt som är värre än Cannes men trots alla omoraliska aspekter av det ytliga spektaklet gillar någon pinsam del av mig ändå den glamorösa känslan. En man med japanskt utseende men amerikanskt midjemått kommer fram till oss. Jag kan ana en viss stolthet i rösten när han frågar: - Do you know who ”boys two men” are? Jag letar djupt i mitt minnes avdelning för utdöda band och säger: - Yeah, it’s that cheesy American boy band, right? Mannen säger: - They’re playing here later. Yuki och jag enas om att den depraverade kvällen måste ta slut och tar sista tunnelbanan hem.

Eller så finner man sig själv mitt på Hachiko square i Shibuya. Ett namn från en snyftig historia om en hund, Hachiko, som väntade på torget vid samma tid varje kväll då husse kom med tåget från jobbet. En dag dog husse men hunden fortsatte komma, vid samma tid, varje dag, varje år. Nu står denna asiatiska Lassie staty och får finna sig vid att bli fotograferad med sentimentala västerlänningar varje minut. Jag är på väg någonstans, en restaurang, en bar, kanske bara hem. Regnet strilar genom luften, tusentals transparanta paraplyer vippar på övergångsställena. Neonskyltarnas färger vrider på sig som paljetter i ett kalejodoskop. Ljuden krigar i örat. Står mitt i epicentrat, tittar, blinkar, lyssnar, känner en liten rysning i nackhåren.

Eller så. Som igår. En reklamfest. Som i Stockholm. Eller Göteborg. Ingen skillnad alls egentligen. Människor i coola brillor som ser ut att ha jobbat för mycket. Taka-san känner jag från förra året, det var han som bjöd mig. Tror han är någon typ av design-geni. Säger att jag ska komma tillbaka och visa mina jobb för honom men får kalla fötter så fort jag sagt det. Efter tjugo visitkort och tre drinkar åker jag hem och är som vanligt hungrig. Magens acklimatiseringsprocess går fortsatt trögt. Jag tänker på mat hela tiden. Vad jag ska äta, när jag ska äta. Jag längtar efter kött, en redig biff med en kladdig sås till. Klockan är halv två. I Sverige hade man kommit hem med en brun papperskasse med hamburgare. Här kommer man hem med en rå fisk i en plastlåda.

Vaknar och solen skiner. Det är sommar. Packar ner allt jag behöver för en dag på en gräsmatta och börjar gå mot Konazawaparken. En vän sa att den låg nära. 24 grader varmt och klaraste himlen.

Jag går i 20 minuter. Jag går i 40 minuter. Kanske ska man inte lita på en svensk som bedömer avstånd i Tokyo. Jag har med mig en karta. Det tjänar inget till, jag går så långt, jag går ut ur kartan. Gatorna har inga namn och jag har inga riktlinjer. Jag frågar efter vägen fem gånger.

- Sumimasen, Komazawa koen wa doko desu ka?

Frågar en ung tjej som äter sushi på en bänk i ett bostadsområde. Genom området går en liten anlagd bäck med guldfiskar stora som pirayor. Jag fotograferar något som ser ut som en hungrig stork.
- Very far, must take train, säger tjejen med sushin.
Hon skrattar. Tåg -aldrig i livet, jag ska hitta den där parken så jag kan springa dit sen. Man kan inte gå mer än vilse. Och man kan inte gå mer än vilse än vad jag redan gjort.

En 1.40 lång vakt utan tänder verkar särskilt lycklig över att hjälpa mig. Tar fram en liten bok med kartor i och börjar peka.
– This map Japanese, but I speak English!
Great. Han påminner lite om Mr Miyagi. Bläddrar flera sidor. Karta upp och karta ner.
- Turn left, turn right.
Wax on, wax off. Klarar man det klarar man vad som helst. Jag försöker fråga när jag ska svänga höger, när jag ska svänga vänster.
– Big road.
Menar han sex- eller åttafiliga motorvägen? Jag knallar på och undrar om jag kommer dö i en lungsjukdom innan jag är framme.

Jag går i en halvtimme till. Frågar igen. En dam med en hund. Inte ett ord engelska. Jag förstår massugu, rakt fram och hidari, vänster. En massa ord emellan. Kanske om vädret. Förmodligen om vägar. Jag låtsas att jag fattar allt och känner mig ganska stolt över att nästan ha fört en konversation på japanska. Arigato. Tack.

Jag går i 40 minuter till. Undrar när Tokyo tar slut egentligen. Men Tokyo tar aldrig slut. Nytt centrum, nya vägar. Ändlösa kvarter med snabbmatsställen, pachinkohallar -följer på kontorskomplex och byggarbetsplatser. Kommer till Konazawa station. Jihuuu. Måste vara här. Fortsätter gå. Jävla park. Undrar om man kan bränna sig i oktober. Kommer i alla fall aldrig springa till den här parken om jag inte snabbt avancerar till marathonlöpare.

Efter två timmar. Träd! Gräsmatta! Barn och fotbollsplan! Cyklister och saxofonister! Tror inte jag har känt mig så nöjd sedan EM-loppet. Ligger i gräset och äter banan och klementin. Tittar på himlen och andas. När jag ser rakt upp växer trädkronorna ut från mina ögonfransar. Undrar om livet kan bli mer oförutsägbart underbart än så här – en helt vanlig sommardag i slutet av oktober.
Imorgon går jag åt andra hållet. Sedan kanske jag hittar, i en tiondel av stan.

Moshi moshi, jag har skaffat mobiltelefon. Skriver numret här på nätet så att alla snuskhumrar kan få tag på det. Eller kanske en vän som vill salta fakturan någon gång. Nåja, sms funkar ju alltid.

0081 9099 700 658

Jag vet att jag borde jobba mer på integrationsprocessen och käka råa ägg med sjögräs till frukost men jag blev så glad idag när jag hittade ett boulangerie. Bröd! Quel bonheur!

Ann, du får en kram.

Om det här hade varit en måndag morgon på Vasagatan hade jag gått upp ur sängen, käkat en skål nyttig müsli, läst GP, gått till jobbet, kollat mejlen och Titti hade kommit fram och sagt ”Du, vi har fått en ny brief från Marie”. Men det är en måndag morgon i ett annat liv i Tokyo. Ingen nyttig müsli, ingen byrå, ingen brief från Marie. Jakob verkar inte ha fattat att allt inte är som hemma, går upp som vanligt och går till jobbet. Vaddå ska du lämna mig här? Vad ska jag göra? Vad gör man en helt vanlig måndag i Tokyo när man egentligen inte har något att göra? Jag snoozar, duschar, äter klementiner, sätter på samlingsskivan med indiepop som jag fick av Anna och Frida innan jag åkte, ser Magasinsgatan i ett nostalgiskimmer och undrar hur det kommer sig att jag fortfarande ser ung ut. Tänker att jag nog ska gå ut och reka lite. Måste hitta en fin park att springa i, ett luftigt ställe att tänka och skriva på, ett engelskt-japanskt lexikon, en nyttig müsli.

- Vad är det för något? Är det ett öga?
Vi är på en restaurang i Naka där vår brist på språkkunskaper just gjort sig påtagligt påmind. Den stora geléartade lila klumpen tittar upp på mig från tallriken. Rund och fårad som en regnbågshinna med ett hål i mitten och en kula på baksidan.
- Ät det, det är gott, ljuger Jakob. Han har just ätit en och verkar ganska stolt. Det känns som jag är med i Fear Factor. Magen kurrar. Klumpen är motbjudande men inte lika motbjudande som jag är hungrig. När jag för den mot munnen dallrar den mellan pinnarna.
Tuggar. Det är segt och hårt och slemmigt.
- Det ÄR ett öga! kvider jag. Jakob skrattar roat. Jag svettas. Jag tror jag ska kräkas.
– Spotta ut! säger Jakob. Jag tittar på de blöta handdukarna på bordet. Servetter verkar vara ett västerländskt fenomen. Jag sväljer ner med öl. Känner mig inte alls hungrig längre. Jag måste lära mig japanska.

De två påföljande middagarna äter vi med japanska vänner. De beställer och förklarar och jag försöker långsamt döda min gastronomiska främlingsfientlighet. Det mesta är gott. Allt är för lite. Som en aperitif till något som aldrig kommer. Det verkar vara aptiten som får dras med den svåraste jetlagen.

-Det ser ut som en rymdfarkost, sa Jakobs kompis Hans när han fick en exklusiv webbkamera-panorering över vår nya lägenhet. Och han visste inte hur rätt han hade. Igår kraschlandade två utomjordingar med sin rymdsond på elfte våningen i ett höghus i Tokyo. Krasch, pang, boom, en kulturkrock utan krockkudde. Nu svävar de omkring utan att veta vad som är dag eller natt, utan att veta vad som händer om man trycker på knapparna i hallen, utan att veta om yoghurten de ska äta till frukost imorgon egentligen är yoghurt eller crème fraiche, eller något man bör äta över huvudtaget. Någon borde gett oss en sond, just in case.
I alla fall, det är en bra plats att ha landat på. Fem minuters promenad från lugnet vid floden i Nakameguro, där körsbärsträden blommar på våren. Lika långt åt andra hållet sprakar Shibuya av neon och kids lika färgglada som karamellströssel. Ett så centralt läge betyder också att det är motorvägar åt alla tänkbara håll. Men till och med smogg kan vara vackert när det bakar in alla små lysande fönster i en luddig vintergata utanför vår balkong.