Växthuseffekten har tydligen inte lämnat Tokyo oberörd, för häromdagen vaknade jag av att rummet var varmt och vintern lika långt borta som Sverige. Jag åker till parken i Shinjuku. Byter tunnelbana tre gånger, stoppar 200 yen i en automat vid entrén och så är jag där. Hattprydda pensionärer med kameror prasslar i buskarna. I ett växthus med orkidéer står en tant och skruvar på objektivet framför varje blomma. Som ett försök att fånga något levande, flyktigt och vackert genom att göra det fyrkantigt, dött och platt, vilket självbedrägeri. Jag går runt och undrar vad de gör med bilderna egentligen. Kanske säljer de dem som vykort. Eller sätter in i album och plånböcker, i facket där barnbarnsbilden hade suttit om de inte bodde i landet med lägst barnafödande i världen. Verkar ändå inte så illa.

Jag hittar en grässlänt framför en damm fylld av näckrosor. Det är vackert som en tonårsförälskelse och så tyst som det någonsin kan bli i Tokyo. De gula och röda löven lyser i höstljuset. Jag tar av mig skor och strumpor, brer ut mig i gräset och studerar flygplansränder som tunnas ut. Det luktar lite jord. Som en vårdag i mars när tjälen släpper. Jag hade kunnat ligga kvar precis så hur länge som helst, om det inte var för att solen går ner bakom Shinjukus skyskrapor och det plötsligt blir vinter igen.

Vi går upp så tidigt att vi möter tjugoåringar på väg hem från krogen. (Jag tror jag håller på att bli vuxen, det är så illa att vi har bananer i väskan och bekväma skor på fötterna.) Vi är på väg till ett bergsområde som heter Hakone med ett nedrökt tåg döpt till Romance Car. Det enda charmiga attributet är konduktören som bugar långsamt och lätt varje gång han går in och ut ur vår vagn. (Vi sitter i näst sista vagnen, vagn 8, det betyder att han bugar 16 gånger efter varje station. Om det är tio stationer bugar han alltså 160 gånger. Om han gör tio resor på en dag bugar han 1600 gånger. Bara på en dag. Man får hoppas att det är ett deltidsjobb eller att han har en bra naprapat.)
Martin och Yuki har gjort ett program för hela dagen. Vi ser Millesstatyer resta på kolonner på ett utomhusmuseum i bergen. Svarta skapelser som sträcker sig mot den vita himlen och kontrasterar mot sprakande trädbevuxna bergsväggar. Vi åker linbana upp upp upp och kommer till en bergstopp där man gjort sig en turistnäring på att koka ägg svarta i de svavelrika källorna. En busslast kineser knäcker ägg så att det knastrar när man går.

När det har blivit mörkt tar vi bussen till ett onsen, ett japanskt spa. Jag tycker jag har klarat mig ganska bra. Men här jag kan inte undvika en viss kulturkonfrontation. Jag låser in kläder och skor och tar handduken, stor som ett A3, och följer efter Yuki in i duschen. Japanskorna sitter på plastpallar i små bås. Min bacillskräck utfärdar en kamp mot acklimatiseringsprocessen över att sätta mig på samma plats som tusentals andra nakna rumpor suttit innan min. Efter ett tag vinner bacillskräcken. Skit samma, jag är svensk, jag står. (Jossan, du skulle gjort samma sak.) Jag ser min mage i båsets spegel. Speglar i duschen, absurt.
Yuki viker ihop A3-handduken och lägger den på huvudet, som en afrikan. Jag följer hennes exempel och tassar ut, utomhus. 65-gradigt thermalvatten pumpas upp från undervattenskällor och rinner i vattenfall längs med de svarta bergsväggarna. Japanska sjönymfer ligger tysta och nakna lite här och var, alla med handduken på huvudet. Det är alldeles mörkt, men källorna lyser av ljus och ångan som stiger upp från dem får himlen att vitna. När jag lägger mig ner i vattnet kan jag se stjärnor och trädtoppar mellan ångmolnen. Vattnet bubblar och kroppen domnar, i ett febrigt halvvaket tillstånd känns det som om jag befinner mig i en isländsk saga. Fast i en väldigt japansk tappning.

EFTERLYSNING!
Sågs senast i China town, Yokohama.

Om du någonsin har undrat vad riktigt rika gör en lördagkväll så kommer svaret här.
Jakobs kompis Sumie har fixat en spelning till Jakob på en Cartierfest. Om det är av lust, tristess eller nyfikenhet som jag följer med vet jag inte riktigt men plötsligt sitter jag på en stoppad karmstol i vad som liknar ett bankvalv. Guldmosaiken blänker i golvet. Hundra stora flugögon stirrar på mig från taket. (Jag undrar om jag får ta ett foto men slår bort tanken ganska snabbt.) Jag tänker att det är ett absurt ställe att ha fest på, men förstår sedan att det inte är en fest det rör sig om. Det är en vipkväll för de som har råd att vara vip hos Cartier. Feta män vankar in med sina skyltdockor i skyskrapeklackar. Jag räknar designväskor medan jag undrar vad de använder för schampo. De sätter sig framför varsin liten disk och får en privat visning, smuttar på champagnen och äter mörk choklad från silverbricka. De verkar ha det skitjobbigt med vad de ska välja.
Sumie och hennes kollega står givakt på varsin sida om djbåset och förser Jakob med all information, dryck och tilltugg som han inte behöver. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra så jag ger mig själv i uppgift att hitta det dyraste exponerade föremålet i ”boutiquen”. Likt en fattig smågenerad fönstershoppare tassar jag runt och hittar ett halsband med en gigantisk glittrig leopard för 9 miljoner yen. Jag dödar ytterligare några minuter på att räkna ut vad det blir i kronor. Påföljande halvtimme spenderar jag på att hitta det billigaste föremålet (en tändare, 46 tusen yen) och den största maffiaklockan (väldigt stor). Sedan saknar jag Frida, hennes orange soffa, burköl och popcorn så mycket att jag måste gå ut och ringa, men hon svarar inte. På tillbakavägen tänker jag att jag aldrig vill bli rik och så snuskigt sekulariserad att man umgås med stenar en lördagkväll. Jag känner mig lite ensam och ställer mig bakom Jakob i dj-båset.
- Jag spelade precis en låt där de sa ”fuck” i, säger han stolt. Sedan bryter han loungelistan med att sätta på en håkanlåt ”för man ser gårdakvarnar men man ser skiten med” och då känns allt genast lite bättre.

Jag tror jag håller på att integreras. Sådant som innan tycktes väldigt märkligt börjar kännas helt normalt. Kanske för att det börjar bli vardag att känna sig som en utvecklingsstörd analfabet. Dessutom har jag lagt märke till följande tecken:

När jag går förbi en drickautomat på gatan köper jag inte längre en burk cola light utan en liten plastfaska Suntory oloncha, grönt kallt te.

Jag vet vilket tecken som betyder ”stäng” och vilket tecken som betyder ”öppna” i hissen. Och jag trycker på stängknappen fast jag vet att dörrarna stängs automatiskt. För det är så grannarna gör.

Jag vet att det lilla timglaset av snidat trä som står på brickan bredvid min lunchtallrik är till för att jag ska veta exakt när teet är klart.

När jag har ätit klart ber jag om notan genom att säga ”okaike onegai shimas” och drar lagom länge på s:et för att det ska låta så japanskt som möjligt.

Jag hade en polotröja under min klänning igår. Om man hade tagit bort mitt huvud och satt dit en japanskas hade ingen sett skillnad.

Jag var ute med sju japaner och åt rått ägg och ris. Man blandar ner lite soja i ägget och vispar med pinnarna, sedan rör man ned det i riset och äter smeten med några flak sjögräs. Och när jag hade smakat och Hideyoshi såg på mig i spänd förväntan sa jag ”osihita”, ”det var gott” och jag tror inte att han märkte att jag ljög.

Det känns som om Swedish Style är som en hdk-fest i Stureplantappning. Efter två veckor av designevents är det slut så nu ska vi sluta prata svenska, käka dajm och digga nordic lounge och börja bete oss som japaner. Jag summererar med ett mingelinlägg. Här ser ni ett extra liveset vid hunden, Mange som får skriva autografer samt mig själv och coola japaner i solbrillor på Velours.

Jag hittar till Aoyamas kyrkogård alldeles innan det ska bli mörkt. Solen kastar långa skuggor efter gravstenarna och syrsorna skriker. Man förstår ganska snabbt att det antal japaner som lever i Tokyo idag är ingenting om man jämför med de som har dött. Ändlösa rader av sparsamt tilltagna gravar, inte ens när de är döda kan de sluta trängas. Det sägs att på Aoyamas kyrkogård ligger alla som någonsin har varit någonting. Inlusive Hachiko, den berömda hunden. Men tjusningen med att gå omkring och läsa på stenar och filosofera kring människoöden går mig helt förbi då det som fortfarande går att läsa står på kanji. Visserligen är kyrkogården vacker i skymningen men så fort solen har dalat bakom Harajukus reklamskyltar känns den bara spöklik och övergiven, jag har aldrig sett så mycket död på en gång. Vissna blommor, slocknade ljus och en morbid grävskopa som står redo för nästa olycksdrabbade celebritet. De enda levande varelserna som syns till är dussinet feta, herrelösa katter som misstänksamt granskar mig likt reinkarnerade livvakter. Jag får rysningar och börjar kryssa tillbaka mellan stenarna. Då ser jag honom. En medelålders, välkammad man, i marinblå kostym med pressveck. Han går långsamt mellan stenarna och tittar ner i marken samtidigt som han borstar tänderna. Jag tar upp kameran men batteriet är slut. Jag kan inte komma på vad man gör i kostym med tandborste på en kyrkogård. Om man inte är ett spöke förstås.
När jag går därifrån tänker jag att jag aldrig vill bli känd och död och spöke i Tokyo.

Efter två och en halv vecka börjar jag bli lite stressad över att inte ha gjort och sett mer. Å andra sidan behöver man inte ta sig speciellt långt för att få en spektakulär upplevelse. Det räcker med att gå på toaletten. Japanska toaletter är nämligen inte som de vi har i Sverige. Det finns tre olika typer; hål-i-marken-toan, miljö-toan och high-tech-toan. Hål-i-marken-toan är tack och lov relativt sällsynt och precis som den låter, ett hål i marken och därför inte värd att orda närmare om. Annat är det med miljö-toan och high-tech-toan.

Miljö-toan: Japanerna som annars gillar att vada i plast har förstått att det är miljöförstöring att lägga flera liter rent dricksvatten på att spola. Därför har man inrättat ett litet handfat ovanpå toatanken. Varje gång du spolar kommer en stråle rent vatten som du kan tvätta händerna i. Vattnet rinner ner och fyller på tanken så att du använder det nästa gång du spolar. Det är jättesmart tycker jag men på något sätt känns det ändå lite ofräscht att tvätta händerna i vatten som ska bli spolvatten.

High-tech-toan: Det är svårt att beskriva high-tech-toan för den har så många funktioner att jag inte riktigt upptäckt alla och dessutom finns det flera olika typer. Det svåraste är att hitta spolknappen bland alla knappar. Har du tur är det en sådan variant som spolar automatiskt när du reser dig upp. Har du riktig otur trycker du på ”tvätta-rumpan-knappen” och får en stråle i ansiktet i stället. (Det är därför man ska komma ihåg att stänga locket). Det finns också en knapp för spolljud för alla hämmade japaner som inte vill att det ska höras ut vad man gör. Du kan själv ställa in volymen på spolljudet efter dina behov. Jag lovar att återkomma med mer info om high-tech-toan när jag har upptäckt fler funktioner.

Om någon undrar hur morgonen såg ut innan den kom till er så såg den ut så här från vår balkong.

Topp-fem-lista över vad japanerna är bäst på, (för er som aldrig varit här och vill ha en tokyoskildring):

1. Socker.
Man hade kunnat bygga Babels torn om man hade utvunnit allt socker som finns i Tokyo. Fullkorn och osötat, vad är det? Nyttig müsli har jag gett upp för länge sen. Cola light –jag sörjer dig. Snittarna du får på festerna är praliner. Häromdagen kom jag hem med en flaska mineralvatten som var sötat. Inte sockerdricka alltså, mineralvatten. Tandläkarna måste vara skitrika.

2. Kombinationer
Om svenskarna är lagom så är japanerna lite av varje. Oavsett om det gäller kläder, mat, butiker, vad som helst. Kanske tycker de att det är tråkigt att välja, jag vet inte. Som exempel kan nämnas att min lunch idag bestod av sex små muffinsformar i en plastlåda. En muffinsform innehöll sötpotatis. En annan bestod av makrill. En tredje haricots vertes. En fjärde omelett. En femte friterad skaldjurspaté. En sjätte pickles. (Sedan fick jag plastinförpackad is till också men jag fattade aldrig vad jag skulle göra med den.) (Och nej, jag blev inte mätt.)

3. Ljud
Blinda har det lätt i Tokyo. Vart du än går finns en trevlig indikation på vad som händer. En fågel kvittrar när tunnelbanan börjar närma sig. En flickröst talar om när rulltrappan håller på att ta slut. Tickticktick vid grönt ljus har ersatts av en sorglig tv-spelsmelodi.

4. Upplevelsedesign
Det bästa ordet jag kunde komma på som sammanfattar japanernas vilja att alltid försöka ge allting ytterligare en dimension. Jag brukar gå förbi en frisör där kunden under hårtvättningen får ligga och titta på en gigantisk skärm med guppande vågor. Hur trevligt är inte det? I går besökte jag designmässan. En hel dag av känna, lyssna, titta, smaka som sedan avslutades med ett vernissage på Omotesando. En jättelik projektion av en kvinnokropp. Framför stod svartklädda japanskor med pannlampor som, förutom projektionen, utgjorde enda belysningen i rummet. I händerna hade de fat med designade snittar. Självklart ackompanjerat av suggestiva ljud. Jag frågar Mori som stod bredvid mig om han gillade det. – Hmmm, it’s...quite unique. Minst sagt. Sammanfattningsvis kan konstateras att japanerna har tagit det här med 3D och installationer till en ny nivå.

5. Generositet
Kanske är Tokyo en av världens dyraste städer men det är inte så ofta du får chansen att betala någonting. Dessutom ger man inte dricks och risken är ganska obefintlig över att du någon gång ska behöva känna dig blåst. Ta t-banan som exempel. Du köper en kupong genom att stoppa in pengar i en automat. Eftersom varje sträcka kostar olika mycket kan det vara lite svårt att veta hur mycket du ska betala vid varje resa. Säg att du betalar motsvarande 3 kronor för mycket. När du är framme och ska igenom spärren kommer du inte ut. Du måste gå till en vakt som tittar på din biljett och ger dig 3 kronor och sedan får du gå ut. Skulle det hända i Göteborg? Nej.

Bubblare:
Att vara först med allt. Det är två månader kvar till jul men granarna ska upp innan västerlänningarna ens har hunnit tänka tanken.

Att frysa. Det är 22 grader varmt, fuktigt och svettigt och alla har lager på lagar och mössor. Jag fattar inte grejen. Kanske har det att göra med den ovanstående bubblaren, eller så är de bara coola, det är också fullt möjligt.